Grethe, en vapenmottagning

1 september 2020 - 1 augusti 2021
Roskilde Museum , Danmark

19 oktober - 3 november 2019
Ahlbergshallen, Östersund

27 oktober 2018 - 13 januari 2019
Umeå Konsthall, Väven

Anna Rådström, essä publicerad i VK 20181219:

Ordet mnemoteknik härleds till grekiskans mneme (minne) och tekhne (konst). Det får följa med i mina tankar när jag går runt i Anna Kristensens utställning på Umeå konsthall. Ordet, vars rötter letar sig ner till antiken, används ofta i introduktioner till studier om relationer mellan minne och kultur.

Den romerska minneskonsten, skriver Aleida Assmann, kombinerade platser och bilder, och skapade därigenom metodiskt ett imaginärt system inom vilket mentalt skrivande kunde användas för att visuellt inprägla viktig information i minnet. Syftet var att skapa säker minneslagring och identisk informationsreproduktion. Det som togs fram ur lagret skulle vara identiskt med det som tidigare stoppats in.

Den metodiska minneskonst som Anna Kristensen arbetar med i Grethe – en vapenmottagning är mer dokumentär än imaginär, och den syftar inte till identisk reproduktion. Utställningen präglas av faktaredovisningar men det som stoppas in liknar inte nödvändigtvis det som kommer ut. Här, mitt bland gamla arkivdokument, nutida fotografier, målningar och texter finns störningar, tomma fält och ambivalens. Ett färgfotografi av en isfri skogsbäck omgiven av ett snöfritt landskap, som i sig inte kommunicerar något särskilt, kombineras med följande text: ”Ett barndomsminne. Det är vinter, snö, mycket kallt, pappa kommer hem från skogen, genomblöt och frusen. Han säger ingenting, absolut ingen förklaring till oss barn, men mamma vet antagligen.”

Ja, konstnärens mamma vet. Hon vet att hennes man har suttit i bäcken (den vi ser på fotografiet?). Och hon vet varför. Han har kallats in till svensk militärtjänstgöring. Han vill inte åka. Innan han kom till Sverige var han ledare för Ostedgruppen inom den danska motståndsrörelsen. Han deltog i den väpnade kampen mot den tyska ockupationsmakten.

Efter krigsslutet 1945 stämplades han och andra gruppmedlemmar som landsförrädare eftersom de var kommunister. (Konstnären berättar närmare om allt detta i en intervju publicerad i VK i början av november.)

Berättelsen om deras motstånd stöttades inte och blev därmed en berättelse som fördes vidare i tysthet och mot glömska.

En karta markerar ut händelser som tas upp i utställningen.

Minne och glömska rör sig parallellt bredvid varandra. Konsten uppmärksammar detta. De senast fyra årtiondena (minst) har det rått arkivfeber och minnesbesatthet inom stora delar av konstvärlden. Och det verkar inte mattas av. Det är inte en snabbt övergående trend.

Grethe – en vapenmottagning är ett tålmodigt utfört minnesmontage. Det är en långsamt monterad berättelse om en far som ger sin dotter ett mellannamn (Grethe) till minnet av en frihetskamp. Det är också en noggrann framställning av en krigshistoria som är okänd för många. I montaget finns självbiografiska minnen, individuella minnen, kollektiva och kulturella minnen.

Här finns antagligen också fler minnekategorier, till exempel frivilliga minnen, ofrivilliga minnen, falska minnen, undanträngda/förträngda minnen och traumatiska minnen. Det finns inte ett allenarådande ordningsamt minne som garanterar att den historia som rekapituleras i slutänden till punkt och pricka stämmer för alla inblandade.

Men det finns ett kraftfullt vittne, Helmer Clausen (född 1924). Han syns på fotografier och nämns i texter men framförallt är han närvarande i en cirka trettio minuter lång film. ”Vittnet, skriver Michael Azar, skall ha varit på plats – detta brukar anföras som det första grundläggande villkoret för ett vittnes trovärdighet.” Helmer Clausen var medlem i Ostedgruppen. Men när hans bror, en kommunistisk motståndsman, sköts till döds samma dag som kriget tog slut fanns han inte på plats. Han är dock övertygad om att brodern mördades och motsatsen har aldrig bevisats.

Anna Kristensen värderar inte direkt och öppet de minnen och vittnesmål som kommer fram i utställningen, men hon betonar nödvändigheten av att minnas och att låta tystade berättelser från den antinazistiska motståndsrörelsen höras. Inte minst därför att nazismen ånyo växer. Informationen är viktig.

Vore det möjligt skulle konstnären kanske säkerställa ett permanent minneslager. Men det är inte möjligt. Varför det inte är det beskrivs bland annat av Assmann. I sin tongivande kulturvetenskapliga minnesforskning betonar hon att minnesakten är en rekonstruerande akt som alltid börjar i nuet. När ett minne framkallas sker skiftningar, förvridningar, omvärderingar och omgestaltningar. I mellanrummet mellan nutid och framtid vilar inte minnet i en trygg boning; det har sin egen energi och är utsatt för transformationsprocesser.

Konst kan på ett unikt sätt processa minne. Den kan upptäcka och återupptäcka. Den kan både rekonstruera och dekonstruera. Assmann går så långt att hon talar om konsten som ett överlägset minnesmedium i en tid som har gjort sig av med sitt minne.

Anna Rådström Konstvetare